3/7 Stället jag läser i Proust är just där han – i I skuggan av unga flickor i blom – beskriver de tre träd som han ser från madame de Villeparisis’ vagn när de reser tillbaka till hotellet i Balbec. Träden frammanar ett minne som han inte kan placera och som tycks kalla på honom som vålnader. ”Jag tolkade dem... som gengångare ur det förflutna, avhållna kamrater från min barndom, försvunna vänner som erinrade om gemensamma minnen. Likt skuggor tycktes de begära att jag skulle taga dem med mig tillbaka in i livet” (s.327). När de försvinner ur sikte känner han sig sorgsen som om han just förlorat inte bara en kär vän utan också en del av sitt eget jag. Det slår med att hela hans roman är en katabasis, att den genomsyras av hans längtan att få skuggorna att tala, att allt som en gång förlorats ska återuppstå.
11/7 Någon på reddit anmärker på hur ”unlikable” Prousts berättare är. Bästa svar: ”It doesn’t get any better, but I have come to love him nonetheless.”
När jag läser Proust – enda gången under dagen jag känner mig helt som människa?
18/7 Slutet av Kring Guermantes: Swanns cancerbesked och de
röda skorna (som alltid dyker upp som symbol för förtappelse). Döden igen,
kontrapunkten till det intiga societetslivet, dess andra uppdykande efter
mormoderns död. Och innan detta: Charlus’ magnifika vredesutbrott. Sodom och
Gomorra inleds sedan med avsnittet där Charlus och Jupien dansar sin
parningslek, utförligt beskriven i bi- och blomsterspråk av Proust. Lägg märke
till att Charlus, trots sin ”last” och trots
att han är arrogant, oförskämd, hätsk och halvgalen (rent bortsett från att )
är lätt att sympatisera med. Kanske är det för att han är så komiskt sårbar? Han
är åtminstone inte ett omoraliskt kräk som sviker sina vänner som hans bror
hertigen!
29/7 Läser ut Sodom och Gomorra, börjar med Den fångna. Olust, en nästan klaustrofobisk känsla. Berättarens egoism, kärlekslösa svartsjuka, destruktivt possessiva begär och hämningslösa maktutövande gör honom helt omöjlig att ha att göra med. Den extrema känsligheten som i vanliga fall gör Proust till en fantastisk iakttagare verkar nu sakna moralisk självreflexion, och då tappar jag honom.
1/8 När jag läser Proust tänker jag på Alfred Agostinelli, modellen för Albertine. Någon på reddit skriver: ”Proust always writes about straight sex like a gay man. And he writes about gay sex like a frightened homophobe.”
Den fångna – för första gången blir läsningen direkt plågsam och jag börjar önska att han fattat sig kortare. Berättaren är en totalt omöjlig människa, en outhärdlig person att vara i ett förhållande med.
7/8 Närmar mig slutet av Den fångna, som avslutas med två uppror (Morels mot Charlus, Albertines mot berättaren). De är olika i ton. Det förra utspelas sig inför öppen ridå i Verdurin-salongen, man tycker synd om den komiske och högfärdiga baronen som snärjs av den spindelaktiga och grymma madame Verdurin (läsaren är tacksam mot drottningen av Neapel som ser till att hennes triumf naggas en smula i kanten). Det senare upproret inträffar samma kväll när berättaren återvänt till sitt rum där Albertine väntar honom, hela episoden är sentimentalt berättad, och själva upproret är mjukt, tvekande, höljt i gåtor och inte ens menat som ett uppror – men ändå är det ett uppror, för här uttrycker Albertine för första gången sin frihetslängtan (”om du bara kunde låta mig vara fri en kväll så att [någon] kunde sätta på mig”) även om hon genast blir blossande röd och vill ta tillbaka vad hon sagt. Kontrahenterna är helt annorlunda – den introverte och gråtmilde Marcel mot den gåtfulla (men förvånansvärt hänsynsfulla) Albertine i ena fallet, och i det andra? Baronen är som vanligt magnifik (någon på nätet liknar honom vid Ignatius Reilly). Morel är ett otacksamt kräk, en motbjudande egoist och streber. Men skillnaden i karaktär betyder inte att vare sig Albertines eller Morels uppror är moraliskt klandervärda: både baronen och berättare förtjänar de katastrofer de råkar ut för, eller rättare sagt som de själva framkallat.
Går det att jämföra volymerna av På spaning... med Dantes Inferno? Är det inte så att man volym för volym sjunker allt djupare ner i helvetet? Combray har något av barndomens idylliserande skimmer, skildringen av Balbec i I skuggan är förhållandevis ljus och full av förhoppningar, i Kring Guermantes med sin skildring av det tomma societetslivet tätnar cynismen och döden gör upprepade besök, i Sodom och Gomorra kastas läsaren in en fullkomligt vedervärdig miljö, nämligen madame Verdurins salong, och Den fångna med sin skildring av svartsjuka och kontrollbehov är klaustrofobisk som en källarhåla.
19/8 Tiden
återfunnen: brevet där Charlus bekänner att han skulle ha mördat Morel. Bordellscenen
– Charlus som masochist i sitt privata harem av unga pojkar (ett pandemonium,
som Proust skriver). Känslan att romanen replikerar Dantes Inferno
tätnar. Är inte Charlus en majestätisk-depraverad Satan-figur, eller åtminstone
en slags komisk Mefisto? Lastbar, vältalig, en fallen ängel (i slutet, när han
efter slaganfallet blir invalid, är fallenheten än mer tydlig?). Varje ny volym
får den förra att te sig som en tebjudning.
20/8 Proust – trösterik, jag
känner mig mänsklig – och med det menar jag: här är en annan som är lika sårbar
som jag.
27/8 Prousts sista volym är
verkligen en katabasis: de skröpliga åldringarna i furstinnan de
Guermantes salong ger intryck av ett dödsrike: Charlus’ omsorgsfulla, tafatta
bugning, stapplande och igenkännbara gamlingar, referensen till svepningar (s. 287),
Odette vars stämma är sorgen och bönfallande som de dödas i Odyssén (s. 291),
och berättarens smärtsamma insikt om sitt eget åldrande. Fast just vid denna
tillställning får han också sin epifani: den återfunna tiden, och med den hans
återfunna självförtroende att kunna bli en författare.
31/8 Avslutar Den
återfunna tiden. Dödsångesten som piskar honom att färdigställa sitt verk.
Helvetet och vägen upp.
(Sidhänvisningar till Bonniersupplagan från 1993)
