Refugees are welcome - and let's not forget to be anti-capitalist! (Sorry, only in Swedish)

Jag vet att många tycker att vi behöver "sända en signal" till omvärlden, och på så vis minska trycket och rädda välfärdsstaten. Jag uppskattar engagemanget för välfärden, men jag håller inte med om resonemanget.

Innan jag kritiserar det vill jag peka på dess styrka, nämligen att det riktar uppmärksamheten mot att flyktingmottagandet måste ses i en social och ekonomisk kontext. Det handlar inte bara om kommunala budgetar, utan också om det samhälle som vi välkomnar flyktingarna till. Stämmer det inte att ett ökat antal flyktingar mycket väl kan leda till ett ökat antal låglönejobb och otrygga anställningar och på så vis spela kapitalet i händerna? Kommer det inte bara att leda till ”billigare RUT-jobb åt medelklassen”, som en av mina bekanta uttryckte det?

Här är det kanske många läsare som nickar. Nog är det lätt att åtminstone nicka lite kort åt det här argumentet. Adorno skriver någonstans – jag tror att det är i en aforism skriven under kriget – om hur förledande lätt det är i konversationer att genom en liten nick ge sitt bifall till massmord. Och något liknande kan sägas om situationen idag. Var gång jag hör argumentet om att ”rädda välfärdsstaten” känner jag mig utsatt för utpressning. Vad är utpressning? En situation där vi upplever att inga goda val är möjliga. Vill vi vara medmänskliga får vi offra välfärdstaten och vill vi rädda den senare får vi slå igen dörren. Men frågan är om detta är de enda alternativen. Utpressare vill alltid få oss att tro är att vår frihet ligger i att välja mellan de alternativ utpressaren erbjuder, medan ju frihet i själva verket – om ordet ska ha någon mening – måste betyda friheten att kunna välja annorlunda.

Låt mig ta ett annat exempel på utpressning, några årtionden tillbaka i historien. Boltanski & Chiapello beskriver hur efter 68-revolten kapitalismen erbjöd sina kritiker ett slags val: i den nya post-fordistiska ekonomin kunde de krav på individualitet, självförverkligande och kreativitet uppfyllas som den "konstnärliga kritiken" av kapitalismen ropat efter under 60-talet - men bara på villkor att den avsvor sig den "sociala kritik" av klassskillnader och ojämlikhet med vilken den under revolten hade gått hand i hand. Återigen utpressning och skapandet av illusionen av enbart det ena alternativet kan väljas. Den kombination av båda som varit så kraftfull under revolten fick man framgångsrikt att framstå som omöjlig. 

Vad finns det då för möjligheter att välja annorlunda? Kanske är det inte så svårt att hitta. Inget hindrar oss ju från att verka för ett ökat flyktingmottagande och sedan gå över till att kritisera RUT-jobb och prekarisering. Istället för att välja mellan välfärd och flyktingar skulle vi kunna svara att vi ju i görligaste mån måste rädda båda. En premiss för argumentet att ett ökat flyktingmottagande bara kommer att leda till "billigare RUT-jobb" är att vi även allt framgent kommer att leva i ett samhälle som ekonomiskt fungerar som idag, d.v.s. ett kapitalistiskt samhälle som utvecklar sig i nyliberal riktning, där klasserna är tydligt åtskilda och där det med officiell uppmuntran vuxit fram en stor prekär arbetsmarknad.

Detta betyder att vi mycket väl kan stödja ett ökat flyktingmottagande utan risk att spela kapitalet i händerna, givet att vi samtidigt verkar för en samhällsförändring i icke-kapitalistisk riktning, d.v.s. i en riktning där klasskillnader minimeras, människor blir mindre beroende av en prekär arbetsmarknad för sin försörjning och den främsta samhälleliga drivkraften inte längre är kapitalackumulation. En sådan position skulle också vara förenlig med en bibehållen välfärd förutsatt att vi tänker oss att välfärd inte nödvändigtvis behöver vila på en kapitalistisk välfärdsstat.

Vad menar jag då med välfärd? Jag tänker mig ett samhälle där resurser fördelas så lika eller rättvist som möjligt enligt principer som får bestämmas i demokratiska former på ett sätt som öppnar upp för deltagande av så många berörda som möjligt. Kärnan i välfärd är inte att alla ständigt får det bättre, utan att man delar på risker, tar hand om hjälpbehövande och på så vis skapar trygghet. Inget säger att välfärd i en sådan bemärkelse måste vara oförenligt med ett stort flyktingmottagande.

Det är uppenbart att det jag kallar välfärd inte nödvändigtvis behöver ta sig formen av en välfärdsstat. Välfärdsstaten bygger på kapitalism - på en omfördelning av resurser genererade genom ständigt fortgående tillväxt. Dess premiss har varit att ett ekonomiskt överskott genererats som funnits tillgängligt att omfördela. Så fort något sägs kosta för mycket har det därför varit möjligt att förkasta det med hänvisning till behovet att "rädda välfärden". För att tala klarspråk måste välfärdsstaten uppfatta varje hot mot kapitalackumulationen som ett hot mot den själv och det gör att det finns en mekanism inbyggd i den som tillåter och rentav uppmuntrar intolerans. 

Det tvetydiga i välfärdsstaten och i den politik som kräver att den "räddas" ställs på sin spets genom att den under senare decennier alltmer undergrävts genom skiftet mot en mer nyliberal politik. Detta skifte är resultatet av att stora delar av kapitalet försöker dra sig ur den klasskompromiss som historiskt varit central i upprättandet av välfärdsstaten. För detta kapital är, som nämnts, ett stort flyktingmottagande inte nödvändigtvis ett bekymmer - snarare har det varit ett sätt att öka reservarmén av billig arbetskraft och slå in ytterligare kilar i den redan uppluckrade arbetarklasssolidariteten. Den sociala oro som kunnat förväntas som ett resultat av den sönderfallande klasskompromissen har hittills uteblivit i Sverige. Istället har så kallat vanligt folk framför allt reagerat med att betona behovet att "rädda välfärdsstaten" vilket betytt: rädda företagen och låt oss slippa dela med oss.

I det här läget är det nödvändigt att skärskåda den ideologiska funktion som ordet ”välfärdsstat” har börjat spela. Själva brutaliteten i de åtgärder som nu införts – identitetskontrollerna, de skärpta kraven, det ohöljda medgivandet att alltsammans bara har som syfte att avskräcka människor att ens komma hit och söka asyl – har uppenbarat att den stat som agerar här inte bara är en välfärdsstat som försöker rädda välfärden. Välfärdsstaten avslöjar sig här som en stat vars byråkratiska instrument är lika trubbiga som knölpåkar och som på ett implicit men uppenbart sätt använder sig av hudfärg som grund för att dela in människor i önskvära och mindre önskvärda. Det handlar om en stat som ger sig rätt att köra över människor och strunta i principer som den tidigare försäkrat sig stå bakom så snart en "kris" infinner sig. Snarare än att bara fråga oss om välfärden kan räddas bör vi kanske fråga oss: är en sådan stat värd att räddas?

Som jag nämnde är intoleransen inbyggd i välfärdsstaten. Det som legitimerar intoleransen är människors rädsla att förlora välfärden. Det är därför det idag är nödvändigt att fundera över om vi nödvändigtvis behöver en välmående kapitalistisk välfärdsstat för att ha välfärd. Faran med att modellera vår tanke om välfärden på en idealbild av Norge eller Schweitz är att det försvårar för oss att tänka kring vad välfärd kan innebära. För det första skyler den över det faktum att rikedomen inte ens i en välmående kapitalistisk välfärdsstat är jämnt fördelad utan koncentrerad i en bråkdel av befolkningen. För det andra gör den att vi glömmer att reflektera över att det inte finns något logiskt samband mellan rikedom och välfärd. Att vi tenderar att koppla samman dem beror på att vi historiskt levt i kapitalistiska välfärdsstater i vilka kapitalackumulationen setts som kritisk för välfärdsskapandet.

Vad vi behöver är en idé om välfärd som inte är beroende av eller prioriterar ekonomisk tillväxt. Med tanke på globala miljöproblem och demografiska och ekonomiska trender som åtminstone i den så kallade västvärlden gör det svårt att tänka sig någon kommande ekonomisk guldålder är detta en idé som vi behöver för att kunna leva tillsammans på ett anständigt sätt i framtiden. Framför allt behöver vi en sådan idé för att sluta rädas en framtid utan tillväxt och för att få mod att sluta nicka bifall åt praktiker som orsakar lidande.  Den föregivna motsättningen mellan att "rädda välfärden" och att "rädda flyktingarna" är förenklande och missvisande. Idag verkar allt fler tro att det enda sättet att lösa krisen är att stänga dörren. Man det finns ett alternativ. Ett gästfritt flyktingmottagande är möjligt utan att sabotera välfärden eller riskera att gå kapitalets ärenden – nämligen genom att kritisera kapitalismen och försöka verka för icke-kapitalistiska välfärdsformer. Förvisso kan det i nuläget vara svårt att skapa ett sådant samhälle. Men om vi vill motstå den utpressning jag talade om ovan är det i den riktningen vi behöver röra oss.